Malin Langörgen

Trodde aldrig att den här dagen skulle komma

Kategori: Allmänt

(Väldig personlig text)

Idag tar jag studenten. Får sååån ångest när jag ser att niorna har haft avslutning, för det var efter det allt började. Ettan, tvåan, trean väntade. Jag är så glad att denna avslutning faktiskt är ett avslut och inte bara en sommarlovspaus till nästa start. Äntligen klar. Dom här tre åren har varit så jobbiga. I ettan rullade allt på,utan att jag själv hängde med. Tog på mig alla roller jag kunde, elevråd, matråd, ungdomsråd, tjejjour osv tränade som en tok. Men allt såg ju bra ut på utsidan ellerhur? Och så har det varit, jag har alltid mått bra utåt. Men jag är glad över att ettan gick så bra som den ändå gick, jag satte en bra grund till resterande år som kom att bli så mycket jobbigare. Någon månad in i tvåan kom privatlivet ikapp och jag slutade gå till skolan, slutade äta och orkade inte bry mig. Jag gjorde fortfarande uppgifter men jag ville bara inte till skolan. Vårterminen i tvåan bestämde jag mig för att försöka dra upp mig själv men halva familjen hamna på sjukhus och jag kunde inte fungera. Senare fick mormor parkinsson om Morfar blev dement. Mormor åkte in på Säter och morfar låg i Falun. Sommarlovet mellan tvåan och trean kom och jag var osäker på om jag skulle klara av att börja trean, skulle jag verkligen orka. Kroppen gjorde så ont av någon anledning. Vid det laget fick jag vanligt muskelavslappnande för att klara dagarna. Trean började och jag var där. I september fick vi reda på att Mamma hade cancer i livmodern. Hur fungerar man utan sin Mamma? Aldrig att jag går till skolan när mamma har provtagningar, aldrig att jag pluggar till prov när min mamma gråter om nätterna. Jag visste inte hur jag skulle göra då faktiskt. Gick inte till skolan men lämnade in uppgifter. Jag kunde vara vaken hela nätterna med mamma, sova halva daagarna och gråta den resterande delen. I december fick det vara nog, någonting var fel. Jag hade all rätt att vara deppig, det hade jag, men jag var inte bekväm i det. Jag kom inte ur det. Vad än JAG ville så ville kroppen ligga kvar i sängen hela dagarna. Ena dagen kunde tankarna vara redo för skolan men hela kroppen värkte och andra dagar mådde kroppen bra men rösterna i huvudet började "du missar inget, du kan stanna hemma, fortsätt sov du" I december blev jag sjukskriven från skolan. Diagnos - Depression och fibromyalgi. Att få stänga av skolan i en månad var den enda utvägen. Jag började med antidepressivt, eller stämningsupphöjande som det så fint står på kartongen. Jag höjde dosen i februari och har kämpat med tillståndet sen dess. Samtidigt som jag visste att jag skulle bli klar med skolan, det var inte ett alternativ utan ett måste. Lärare, kurator och rektor ville att jag skulle gå ett fjärde år men jag vägra. Jag visste att det skulle bli jobbigt att jobba ikapp allt jag missat när jag mått som värst men jag måste kråla ur den här skiten för att få fokusera på mig själv. Och nu är jag där, vilket skrämmer mig. Jag är klar. Jag kämpade ikapp ALLA uppgifter, jag har A i 12 ämnen. Jag fick 0,7 på högskoleprovet. Jag är KLAR. Men nudå? Bara jag och mina tankar kvar. Så många gånger som jag blivit ombedd att hitta mig själv men resulten skrämmer mig varje gång, Jag vet inte om jag vill lära känna mig själv, för jag vet inte vem jag är eller när det var jag tappade bort mig. Var det när Mimmi försvann ur mina armar? Förmodligen. 

Samma fråga hela tiden: Har du sökt högskola? Sommarjobb? Nej det har jag inte, för det är inte där jag kommer kunna hitta mig själv. Jag kommer att börja gå till vuxpsyk, hos både psykolog och psykiatriker. Jag kommer att träna på sjukhuset med sjukgymnaster tre gånger i veckan. Depression och fibrpmyalgi går hand i hand. Psyket gör att det gör ont fysiskt, och det har gjort så ont i två år nu men jag vill inte vara beroende av morfintabletter, citodon, förevigt. Jag vill inte behöva ta ångestdämpande två gånger om dagen och sömntabletter för att kunna fungera. Det antidepressiva ska så småningen bort det också. Det har inte vart lätt att gå i skolan samtidigt som jag ätit detta. Men där har ni det. Jag och mina tankar, så uppriktigt ärligt. Jag tar studenten idag. Jag har slutbetyg i alla mina ämnen. Jag är KLAR.  


Tänk när vi bara var en tidningsartikel, sommaren 2011. SA11B
 
Kommentera inlägget här: